Heja förändring och heja oss!

Idag blev det tydligt för mig hur snåriga förändringar ofta är. Hur man liksom kliver i och ur det nya och lätt faller tillbaka i gamla spår. Men också – hur himla skönt det är att stå upp för sig och allt man är. Träningsrevolution, livsrevolution, kalla det var du vill. Gött är det!

Som efter ett kallt bad. Lite nyare, lite mera uppfriskad, lite klarare, lite starkare. Hur snårig förändring än är… Känslan av att stå upp för sig och ta steg i det som magen vet är rätt riktning slår allt!

Min situtation hade den här gången inte med träning att göra utan konflikträdsla.
Jag har en tendens att använda ordet förlåt som valuta för att köpa mig fri ur konflikter, tar gärna på mig både min egen och andras “skuld” bara för att abbortera det obehagliga fortast möjligt. Jag jobbar på det. Men faller i och ur.

Hur som helst: situationen påminde mig om att det tar tid att förändra sitt förhållningssätt till saker, oavsett vad det är och i allra högsta grad när det gäller träningsrevolution eftersom vi matas dagligen med budskap som säger något annat än det vi vill.

Så när det gäller att röra sig som man vill känna sig, röra sig för att man tycker om sig själv, inte för att man inte tycker om sig, ta ställning mot aktörer som säljer hälsa till oss genom att tala om att vi inte duger osv - tror jag det är bra att påminna sig om att det är lätt att halka i och ur det förhållningssättet och att det är en process där man – hur medveten man än är – exempelvis fortfarande kommer finna sig själv kritisk framför spegeln, fast man bestämt sig för att man är klar med den typen av nedvärderande tankar om sig själv.

För mig tog just den processen cirka 8 år från att jag blev medveten, innan dess hade jag spenderat 6 år som ätstörd och jag kan idag – ytterligare 8 år senare – fortfarande falla tillbaka.
Den stora skillnaden idag är att jag ser det, och har blivit hyggligt bra på att plocka upp mig själv ur det.
Jag har också via den holistiska träningen och yoga (vars filosofi jag använder lika mycket i löpning och styrketräning som på yogamattan) verktyg att röra mig som jag vill känna mig istället för att röra mig för att jag på något vis måste förändras eller bli bättre.

Det jag vill säga till mig själv (och kanske dig) idag är: all förändring är snårig!
En ny stig ska trampas upp. Man faller in i gamla spår ibland, man trevar med ett steg i taget. Tittar efter faror innan man sätter ner foten. Ifrågasätter. Glömmer. Kommer ihåg. Glömmer igen. Vänder tillbaka. Vänder igen. Hukar. Sträcker på sig. Och det är som det ska. Vi växer av det, och att växa... ja... är inte det grejen med att leva egentligen?

Jag älskar uttrycket ”allt i naturen som slutar växa dör”.

Så heja förändring. Heja att växa. Heja att gråta, det liksom rensar systemet. Heja att våga säga ifrån. Heja att stå upp mot ideal. Att ta hand om sig. Ge sig själv, sin kropp och själ respekt och omtanke. Heja att livet faktiskt aldrig är klart och att det därför finns utrymme för att både misslyckas och lyckas, för framsteg och bakslag. Heja att livet faktiskt är kort och att det ger energi och mod att våga förändra.

Ytterligare ett favorituttryck: ”Döden kan vara den där bästa vännen som alltid finns där för att påminna oss om att njuta av stunden”.

Slutligen, heja snåriga stigar och oväntade avstickare – det är ju oftast där man stöter på riktigt bra saker.

Och heja träningsrevolution såklart. Vi gör det bra! Allihopa. Tack för att ni taggar era inlägg och peppar mig och varandra!

X
Erika