The tragedy of the commons

Jetlaggad och lite suddig morgon på South beach, Miami.

Strand. Hav. Yogaklasser som inspirerar. Ett café som kontor, med någon typ av reagge och kaffemaskins-slammer som ljudmatta. Jag älskar det.
Ikväll ska jag besöka en god vän och senare i veckan träffa min bror som – varje gång han lämnar Sverige – saknas så det gör ont.
Och så ska jag jobba, men med sand mellan tårna snarare än ludd från en töblöt raggsocka. 
Och jag är SÅ glad och tacksam över att jag kan det. 

Men... jag ska vara helt ärlig, klimatfrågan och flygdebatten har fått mig att fundera på allt från att ställa in och inte åka till att åka men inte säga det till någon, eller åka, hålla för öronen och köra silent treatment på de kommentarer som lär hagla in om att jag flugit.

Men... what good does that make?! 

Låt oss istället prata om ämnen som är svåra, utan att ställa oss i varsitt hörn och kasta skit på varandra. Skitkasting och shaming tror jag leder till motsatt effekt, nämligen att den utsatte skyddar sig mentalt genom att tänka ”idiot”, stänga av och gå vidare som att inget hänt. 

Jag kan inte vara ensam om att tycka det är sååå svårt att å ena sidan vilja leva ett ansvarsfullt och hållbart liv, å andra sidan ha svårt försaka saker – i det här fallet: flygresor. Ta bort köttet. Lätt! Köpa mindre kläder. Ganska lätt. Ta bort resor. Svårt. Jättesvårt. 
Hela fenomenet är ju egentligen inget nytt. Tragedy of the commons myntades redan 1833 och är ju precis samma sak nu som då: vi vet! Vi VET vad som behövs från oss som grupp, men förändringen behöver ske på individnivå och jag vet, det borde vara lätt, bara ta rätt beslut liksom. Men det är inte så lätt. Alls. För de flesta av oss. 

Såhär går mitt resonemang just nu: 
Jag kommer tänka till kring mitt resande både privat och i jobb. Typ: 
• Ta tåg när det är ett alternativ. 
• Vi flyttade kite- och yogaretreatet från Marocco till Skåne. (i sommar, inte mars, dont worry – info kommer!).
• Jag kommer klimatkompensera de gånger jag flyger. Inte för att ”köpa mig fri från skuld” men för att det – i kombination med att flyga mindre – i alla fall är ett sätt att ta ansvar.

Det går ju att vrida och vända på det också såklart, att kompensera med pengar. Blir flyg en klassfråga med kompenseringar och skatter? Och bidrar jag till det nu?

Annan fråga som dyker upp: 
Gör det ens någon skillnad? Det behövs globala politiska beslut om flygandet ska minska globalt. Kommer lösningen på klimatkrisen vara att vi slutar flyga? Kanske ett tag?! Men att kunna ta sig mellan olika delar av världen är ett sådant genombrott för människan – kommer vi bli okej med att leva utan det?

Och vad händer med vårt ekonomiska system i så fall? Globalt. Om turismen försvinner?
Blir lösningen på klimatfrågan snarare utveckling av teknik som möjliggör flyg utan avtryck på klimatet?!
Eller vill jag bara tänka så för att det känns bättre? 

Jag sliter med det här. Och det är väl precis som det ska, dvs bra att vi börjar tänka. Och prata om det. 
För jag tror att jag också vill säga, till er som kommer säga att jag ”är en hycklare som inte bryr mig om mina barns framtid” och vad det är jag fått höra. Ni har fått mig att tänka till. Det är bra. Men jag hade lika gärna kunnat ge fingret, stänga av och säga håll käft. Och det vinner varken frågan eller någon personligen på. 

Så låt oss prata. Läsa. Ändra oss. Ändra oss igen. Prata ännu mer. Då tror jag på förändring. Hur tänker du? Vad är du beredd att ge upp för klimatet? 

Lästips: 

Om klimatkompensation:
klimatkompensera.se

Debattartikel “Att sluta flyga räddar inte världen”
https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/4dkxw6/att-sluta-flyga-raddar-inte-varlden--bara-vara-samveten

Om flyg:
https://m.naturskyddsforeningen.se/flyginfo

Att räkna ut flygets påverkan:
https://www.naturvardsverket.se/Sa-mar-miljon/Klimat-och-luft/Klimat/Tre-satt-att-berakna-klimatpaverkande-utslapp/Flygets-klimatpaverkan/

Här kan man räkna ut sitt totala klimatavtryck:
Klimatkontot.se