Jag vill vara lika men jag orkar inte vara stark som en man. Jag vill vara lika men jag gömmer mig bakom smygattribut för att slippa. Jag vill vara lika, men om jag inte är iallafall lite underlägsen (för jo det känns som att sårbarhet kopplas till underlägsenhet) den som gråter, den som kryper upp i famnen – när ska jag då någonsin få slappna av?

Jag vill inte vara lika. Inte om det är priset.

Varför innebär jämlikhet så givet att det är kvinnor som ska steppa upp och vara mer som män? Vilken längtan är egentligen starkast – att få vara stark? Eller att få vara svag? Vad är egentligen läskigast – att vara stark, eller svag?

Jag vill vara lika. Men jag har lärt mig att jag är älskad om jag är fin, söt, åtrådd. Så jag spelar spelet. Förminskar mig lite.
Tänk om han vill vara lika. Men har lärt sig att han är älskad om han är stark, kapabel, beundrad. Så han spelar spelet. Håller masken, sväljer gråten.

Min kollega Martin (läs den här texten av honom “Still open” och den här “All the things i´ve kept” ) säger alltid ”Vi är bara människor” och jag tror att det är den yttersta längtan hos alla. Män och kvinnor.
Kan jag bara få vara människa. Stark. Och svag. Allt. Kan jag få vara allt. Det finns mycket frisk luft i den känslan. Varsågod, var allt. Varsågod, var människa. Ah!

Luft. Frihet. Kärlek. Integritet. Skönt och läskigt – för om jag jag släpper gamla sanningar, gör mig av med bagage, vad ska jag då förhålla mig till?

Jag lovar att vara stark, om du lovar att vara svag. Du får ligga i mitt knä om jag får ligga i ditt.

Jag vill inte erkänna men nu skriver jag det (för tionde gången eftersom jag hittills raderat det). Jag kan räkna på en hand de män i livet som jag har litat på ska tycka att jag är tillräckligt intressant att lägga tid på om jag inte också på något sätt är lite “snygg”. Jag skäms asmycket över det, för det är lika nedvärderande mot mig själv som mot dem. Samtidigt tror jag att jag ofta haft rätt. Och samtidigt inser jag att det är min nästa sarg att släppa taget om. Våga vara människa. Like it or leave it.

Jag såg en film igår där en man slog i huvudet vaknade upp i en värld där män behandlades som kvinnor och vice versa. Först kändes den bara skruvad. Små detaljer som att han gick runt med kavaj och rätt korta shorts med en liten slits. Hur fel det var på honom för att han är man. Hur himla okonstigt det hade varit om jag hade burit likadana eller till och med kortare. Men ju längre filmen gick, desto mer orimligt kändes allt. Hur lever vi egentligen? Hur ser vi på varandra? Och jag drabbades lika mycket av hur jobbigt det verkar vara att vara man, som det orimliga i hur vi kvinnor konstant förväntas prioritera och värdera vårt utseende. Och hur skönt det vore för alla om vi bara slapp hålla på och kunde mötas i att bara vara.

Människa.

Vi (flest kvinnor är vi) pratar träningsrevoluton för att vi vill bo i kroppar som lever, snarare än ser ut. Men männen då? När ska de få känna sina kroppar snarare än spänna?

Se filmen: I´m not an easy man.

xe

Lika