Saalbach – en inre och yttre resa

Det är något med att resa till nya platser, speciellt i naturen, tycker jag. Lite som konst… Det nya intrycket gör ett omedelbart avtryck som öppnar dörren till nya platser även på insidan.
Små outforskade ställen som ibland är fyllda av glädjerus, adrenalin och hög energi. Och ibland något mer dovt. Inte nödvändigtvis oskönt, men tungt. Saalbach gav det den här gången: Tyngd. Vikt. Precis på rätt sätt.

Efter adrenalinstinn cykling i vad som i det närmaste kändes som en rad helvetesgap efter varandra men tydligen var cykelvägar (downhill-cykling… i´m tooo old, punkt ;), guidad vandring och promenader på fantastiska hängbroar över trädtopparna tog jag varje dag liften rakt upp i molnen och bara satte mig. Stilla i det tysta, dimmiga, blöta, gråa och hundra nyanser av grönt. Som om naturen samlat all sin densitet på en enda plats för att påminna mig om att såhär kan man också vara, det är inte farligt. Tyngd gör inte att du drunknar – den gör att du bottnar.

Efter en sommar som gett överflöd av allt – vind, vatten, skratt, skog, sol, hetta, dekadens, energi var känslan nu: GRÅ! Välkommen att vara grå. Och det spelar ingen roll om det är regn eller tårar som gör kinderna blöta. Väta som väta. Det tvättar rent!

Jag tror att jag där och då lyfte på locket till djup sorg över allt som inte blev som jag hade tänkt. Och att jag för en gångs skull satt jag kvar och smakade på rädslan jag har inför framtiden. Någon sa att det krävs rädsla för att uppleva mod. Jag tänker… att kanske… kanske har jag omedvetet satt mig själv i den här situationen, klivit ur allt som är tryggt. För att tvinga mig själv att vara modig nog att gå min egen väg.

Hur vägen ser ut? Ja det är precis det… jag VET inte! Och det är så jävla läskigt. Och samtidigt… en bra dag;) – spännande. För det kan ju bli hur som helst!

Hur som helst väljer jag att tänka att jag behövde bli modig, och då såg universum/Gud/jag själv (vem det nu är, alla tre?) till att sätta mig i en situation där jag inte hade något annat val.
Så nu… hemma… när rädslan river i bröstet springer jag i skogen för att påminna mig själv om hur kapabel jag är. Och så stannar jag, står blickstilla, trycker ner fötterna mot marken, andas och minns koklockan som väckte mig ur mina tankar där i dimman på berget…

Klong, klong… Fem meter bort i tät dimma. Jag är helt säker på att hon stod där hela tiden och väntade in mig. Sen, när det var läge:

”Klong, klong… Hej, tänkte bara säga att stigen finns kvar även när det är dimmigt. Mu!”

 Saalbach – den yttre resan
Låt mig vara övertydlig: Ni MÅSTE åka till Saalbach i Österrike. På sommaren!

Ta Sound of music, tvätta bort allt det glättiga och addera alla nyanser av grönt du kan tänka dig, luft man skulle betala en miljon för att få ta med sig hem i tub, kor, getter och fullkomligt makalösa vyer.

Egentligen är ovan skäl nog att åka, men för att lägga lök på laxen, grädde på moset och mjukglass på kulglassen etc etc etc…

Addera därtill:
Äventyrsvandringar för barn – små mysterier att följa längs vandringleden Kodok.
Mega flying fox – en 2,5 km lång linbana!!! Roligare än att flyga, skrev någon... Tyvärr stängd på grund av regn när vi var där, men verkar så läskigt och roligt att jag absolut måste prova, mest för att impa på min 8-åring Knut som jag vill ta med mig nästa år!
High rope – 8 kilometers vandring uppe mellan träden, på rep.... helt enkelt därför att mitt ”ett med naturen”-driv är starkare än min höjdrädsla (tror jag). Ronja Rövardotter 2.0 promenerar i träden, plättlätt och också på givna listan att göra med Knut!
Ridning – i de här landskapen. Say no more! Finns flera att välja mellan och alla stall jag såg var superfina med välskötta hästar.

Mountainbikecykling – boka en heldag och få urbra genomgång av teknik, hur man bromsar smart, svänger i skarpa kurvor etc. För att sedan ta er upp i bergen med muskelkraft eller lift och sedan cykla ner. Oerhört vackert!
När vi var där var den ”enkla” backen ner stängd på grund av tidigare oväder som hade förstört marken och jag ska i ärlighetens namn erkänna att mina tantskrik (som förvisso också var förtjusta) blandades med en ganska god dos svordomar och skräck på vägen ner för den lite svårare men, citat från guiden: ”Ändå ganska enkla” (hrm!;) backen ner. Hur som helst – kul, jobbigt och proffsigt i urvacker miljö och välskötta leder.